GRATTIS FELIX! 7 ÅR IDAG!

Oj vad tiden går fort!

Tänk... strax innan 6 på morgonen vaknade jag för 7 år sen och när jag reste mig upp från sängen gick vattnet. Det var var planerat att de skulle sätta igång mig på Karolinska sjukhuset i Solna eftersom jag gått över tiden max antal dagar. Vi ringde först till Danderyd men de kunde inte ta emot oss så vi ringde till Akkis i Uppsala. Där var vi välkomna. Jag ville promt duscha först och Jonas blev irriterad och klatchade till mig i gumpen.

Värkarna kom först i bilen men de gjorde inte ens ont. Väl inne på Akkis hade jag inte öppnat mig och kurvorna som mäter ur bebisen mådde var inte så bra. I ett jehu hade vi tre doktorer inne hos oss som ganska snabbt bestämde att det skulle bli ett kejsarsnitt. Vi förstod nog inte att det var så himla akut... Men med 10 personer i operationssalen förutom mig och Jonas satte de ryggmärgsbedövning. Då hade jag ordentliga värkar. Strax efter plockade de ut vår goa lille kille. Vi hade bestämt oss för 2 namn. Antingen Artur eller Felix, men han såg ut som en Felix. Jonas klippte navelsträngen och jag mådde dåligt på operationsbritsen. Det slutade med att Jonas fick gosa med Felix medan jag låg några timmar på uppvaket under observation. OOohhh vad jag längtade efter min bebis! Till slut fick jag komma ner till dem! Jonas fick sköta marktjänsten medan jag låg kvar i sängen som en primadonna. Jag fick ju inte gå upp på grund av kejsarsnittet.
Dagen efter, vid lunch, kom doktorn och frågade om de fick låna Felix en stund. Vi trodde att det bara var några minuter men de ville lägga honom på neonatalavdelningen eftersom han inte svarade ordentligt på deras prover och tester. Han hade visat på en infektion men de kunde inte svara på var den satt så de tog alla möjliga tester och satte in en bredspektrig antibiotika omedelbart för att slå ut infektionen. Vi fick inte bo på neonatal, men vi fick vara där hur mycket vi ville. Han hade vak dygnet runt och när jag kom ner på morgonen vid halv fem brukade sköterskan säga att hon hade hållit honom lite längre för han var så mysig. Det kändes så skönt att höra! Jag var livrädd att han skulle dö från oss ~ jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv!

I 3 dagar låg han på neonatal och sen flyttades han och jag till barnsjukhuset. Där var vi i 10 dagar. De fortsatte att ta en massa prover och en dag räknade vi till 18 små nålstickshål i hans fötter ~ som en hel golfrunda. Till slut satte de en kanyl i huvudet på honom för att slippa sticka honom så mycket. Efter 10 dagar fick vi äntligen åka hem!
Ja...vi kommer ihåg det som igår! Nu är han en jättestor kille! Vi är så stolta över honom! När gästerna hade gått idag sa han: "Tack för att alla kom på min födelsedag och tack för alla fina presenter"... Så sa han inte det när ni var här, så säger han det nu!